Skrivet i veckan..

"Hon är sjuk.."

När jag bodde hemma och vi hade diskussioner och jag sa något "fel" enligt pappa eller anklagade honom för något, eller om han och mamma bråkade och mamma ställde sig på min sida blev han fruktansvärt arg och hotfull och kunde säga med en röst som skulle kunna döda:

"du tror väl inte på det hon säger?! Hon är sjuk och extremt bra på att manipulera. Det vet du"
"Hur fan kan du ställa dig på hennes sida?"
"Hon ljuger dig rakt upp i ansiktet"
"läkarna har ju sagt att man inte kan lita på att hon talar sanning"
"hon ljuger för att vända saker till sin fördel"
"hon utnyttjar dig för att du är så naiv"
"hon är sjuk, du kan inte lita på henne"
"lyssna inte på henne, hon är sjuk"
"det är hennes sjukdom som talar nu"
"hon tänker säkert inte på det själv. Det är sjukdomen i hennes hjärna som får henne att göra/säga så"
"vi föräldrar måste stå enade så att barnen inte ska bli förvirrade och kunna veta vem de ska lyssna på"
osv......

Jag är sjuk... sjuk i huvudet.. opålitlig.. vet inte mitt eget bästa.. har ingen talan.. för det är fel på min hjärna... det säger min pappa...

Ångestklump

Jag har en ångestklump i halsen, bröstet och ner i magen. Vet inte vad det beror på. Känner mig väldigt sårbar och instabil. Mycket som trycker på inifrån och ett litet nålstick räcker för att släppa löst allt. Men jag vet inte vad jag känner!! Det här med känslor asså! Att det ska vara så svårt... Att inte veta vad jag känner och inte kunna skilja på känslor. Och inte kunna lita på att det jag tror jag känner stämmer.

Och det är lite för mycket som påminner mig om jobbiga saker just nu. Jag vågar inte läsa tidningen, inte se på nyheterna.. Stämningsläget går upp och ner och kan växla väldigt snabbt. Försöker att inte stressa upp mig för att inte få en ångestattack. Det börjar med en klump å sen ett tryck över bröstet... det gör mig rädd, men att bli rädd gör det bara ännu värre

Jag känner mig som en tjock klump och jag har ångest så det passar ju situationen rätt bra...

Min viktresa

Har aldrig visat upp dessa bilder förr.. Det är fortfarande skitjobbigt och pinsamt. När jag vägde 8 kilo mindre än på första bilden kände jag mig fortfarande tjock och äcklig.

ca 2 år sedan.. 2 månader efter att bilden togs blev jag inlagd på BUP slutenvård i Halmstad (25an) för att kroppen höll på att kollapsa. Från att bilden togs hann jag gå ner ytterligare 8 kilo. Har inga bilder från den tiden dock..

En månad efter inläggningen och kilona, fettet och äcklet börjar krypa tillbaka..

Ett halvår efter inläggningen.. Kvar på 25an. Håret kapade jag av för det var väldigt tunt och slitet.

Funderingar.. SVARTSJUKA

När jag träffar människor jag gillar har jag en förmåga att vilja lägga beslag på personen helt. Han/hon är min och får inte lägga uppmärksamhet på någon annan, skratta med någon annan…

Typ en personal på psyk som man tycker mycket om. En psykolog eller sjuksköterska tex.. Jag klarar inte av när de går till en annan patient, jag klarar inte av att fler patienter också har samma psykolog/ läkare/ sjuksköterska/ kontaktperson…. Jag får panik ärligt talat. Det känns som att personen inte bryr sig om mig alls egentligen, som att han/hon bara utnyttjar och luras, att jag är värd skit egentligen..

Jag klarar inte ens av så här små ”separationer”. Jag känner mig sviken, lurad, utnyttjad, otillräcklig, värdelös, bortglömd.. you name it.. jag är så otillräcklig att jag måste kompletteras med någon annan. Jag är inte tillräckligt betydelsefull för personen, inte tillräckligt viktig.. När personen inte är med mig sitter han/hon och pratar med en annan patient på samma sätt som han/hon pratar med mig när vi ses. Jag klarar inte det. Jag klarar inte av de tankarna.

De gör bara sitt jobb allihop. Jag är ingen. Varför skulle de bry sig på riktigt? De har familj och vänner. Självklart är de viktigare. De säger att de bryr sig och vill hjälpa, att jag är betydelsefull. Men det är deras jobb att säga så. Det är deras jobb att hjälpa ALLA, att stötta ALLA, att få ALLA att känna sig betydelsefulla… Jag är ett jobb. Ingen speciell. När de går hem efter jobbet försvinner jag helt ur deras liv. De är bara glada att få gå hem efter en lång arbetsdag. De går hem till sina familjer och ägnar inte en tanke åt mig. De är inte på jobbet längre, varför ska de då bry sig? De har många patienter, inte bara mig. Jag är bara en i mängden, som alltid. Varför skulle någon bry sig på riktigt? Det är bara ett jobb, ett jobb de haft länge. De har hunnit träffa många andra som jag. De manipulerar mig, gör sitt jobb sen försvinner de. Hur ska jag kunna lita på någon?! Ingen tar mig på allvar. Jag är bara en patient i mängden.. Jag känner mig så sjukt dissad, värdelös, oviktig och bortglömd när min tid med personen är slut för stunden och den går till någon annan.

Jag klarar verkligen inte av att bli lämnad. Jag har sån fruktansvärd separationsångest!
Det är lättare att inte tycka om någon, att inte bli vän med någon, att inte ha några kontakter, att inte lita på någon, inte släppa in någon, inte gå på någons falska omtänksamhet.

Jag hatar de patienter som stjäl MIN psykolog MIN personal.. Och detta gäller vänner också.. Jag hatar ofta mina vänners vänner för att de stjäl MIN vän.

När jag gick på dagis hatade jag min bästa väns andra vänner. Då stack jag, slutade höra av mig, ignorerade min vän för att se om hon/han kom tillbaka till mig och brydde sig om mig mer. Det går inte att leka alla tre. GÅR INTE!
Jag klarar inte av att tycka om någon, för om jag gör det blir jag sårad och sviken. Och ju mer jag tycker om personen desto värre blir det. Då sticker jag i stället.. Lämnar.. Eller hämnas och gör allt för att göra personen svartsjuk tillbaka

Vad är det för fel på mig?! Jag låter som världens mest egoistiska, kontrollerande, svartsjukaste idioten i världen… Inte konstigt att jag inte har några vänner..

Tänkvärt

Denna text hade en vän till mig lagt upp på Facebook. Det är fina små rader som stämmer väl.

Visste du att de människor som verkar starkast är oftast de mest känsliga? Visste du att de människor som uppvisar mest vänlighet är oftast de som blir illa behandlad? Visste du att de som tar hand om andra hela tiden är oftast de som behöver det mest? Visste du att de 3 svåraste sakerna att säga är: jag älskar dig, förlåt och hjälp mig?

Träffat en saknad vän

Träffade finaste B idag för första gången på jätte länge :)

Hon är den av mina nuvarande vänner jag känt längst. Och jag saknar verkligen alla de dagar vi haft tillsammans. Nu när man träffas efter så lång tid märker jag hur mycket jag faktiskt saknat henne. Jag vill inte mista henne som vän.

Vi har gått åt olika håll och funnit nya bekantskaper, jag vet.. Men jag hoppas att vår vänskap ändå är betydande fortfarande. För mig gör den det och jag glömmer aldrig allt vi gjort ihop

♥

Kol förstoppning

Har blivit helt förstoppad efter att ha druckit det där äckliga kolet.. :( Har jätte ont i magen och är uppsvälld som en stor ballong. Mår illa.. Men det är mitt eget fel så ska inte klaga. 1,5 dl tjockt flytande aktivt kol :S blä. Och man ser för himla rolig ut i munnen efteråt..